Ska man tro ödet.



Den gamla glädjen kom men samtidigt kom frågorna..
Du i mina drömmar kanske snart jag ser i min verklighet.
Jag ska vara stark. Inte ramla dit igen. Det gör för ont att göra det.
Jag e rädd. Hur länge ska det behöva vara såhär?
Jag vill, vill vill, men inte du. Det har (ska) jag accepterat.
Jag har ett nytt liv. Kanske bara som jag tror? Nej, jag vet.
Jag mår bra, för du finns alltid kvar i mina minnen för vad som än händer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0